Hur tänkte man förr?

Jag förstår inte alls hur det gick till förr i tiden. Kolla in skillnaden mellan dåtidens och nutidens kaffekopp. Visserligen är nutidens kaffekopp en tekopp egentligen men används här hemma varje gång kaffe ska insupas (alltså ganska flitigt numera).

Huttade man kaffe förr? Beställde man en 4:a kaffe? Inte satt man och mös länge med sin kopp med båda händerna runt i alla fall.

Vi har bara de vackra miniatyrkopparna när vi har kalas och ska göra oss till (det beror både på den omänskligt lilla storleken men också på att vi inte kör dom i maskinen) och så kör jag dom vanliga halvlitersmuggarna till vardags… bra det…

 

 

 

Minnernas allé

De flesta har säkert en plats man har så starka känslor för – positiva som negativa- att man inte riktigt vet om man vågar gå dit eller inte. Som små demoner man blir tvungen att konfrontera om man gör det. Idag på min promenad gick jag en liten omväg för att besöka en av de platser som betytt mycket för mig. Det är en otroligt opretentiös plats, vid en sjö, vid en gammal övergiven stenbrygga med en gammal bortglömd eldstad i mitten men ändå en plats som lyckades ge mig en liten gråtklump i halsen nu när jag besökte den 17 år senare…

Här spenderade jag, tillsammans med mina dåvarande bästa vänner, Guss, Klas, Dinge, Andreas och Bengen, nästan varje helg från försommaren ända tills löven var brandfärgade. Vi var 14, 15 och 16 år – ni vet dom där annars rätt besvärliga åren – men där, vid vår stenbrygga var alla bekymmer bortsköljda. Vi kunde sitta i timmar och elda, filosofera, dricka folkisar, grilla korv, bada, diskutera politik (jag var anarkist, Klas var Moderat och sedan var det en salig blandning av centern, sossar och folkpartister vilket är ganska spännande med tanke på att vi var så få som vi var…), lyssna på musik där artisterna spretade lika mycket som vår politiska åskådning, och bara vara vi.

Idag var Stenbryggan (som platsen döptes till fantasifullt nog) väldigt igenvuxet men ändå väldigt bekant. Nästan så att jag blir sugen på att ta dit en gitarr (tillsammans med någon som kan spela gitarr) och nynna på Die Mauer, låtsas att Guss, Klas, Dinge, Andreas och Bengen var med och fortsätta vandra ner för minnernas allé.

20111110-104606.jpg

/Fröken Fanta

Liten, mjuk och söt men skyldig till några pinsamma situationer.

Dom allra flesta bebismammor använder den här vita till synes oskyldiga bomullsrondellen aka amningsinlägg. Dom har räddat mig i många stunder men också försatt mig i några mer eller mindre pinsamma situationer.

För ett tag sen var vi på middag hos några av våra nya grannar. Dom har inga barn och trots den otroligt barnvänliga inställningen, har dom kanske inte inblick i attiraljerna närmast en nybliven mors kropp… Inte så konstigt kanske.
Jag och frun i huset står i köket och konverserar om ditten och datten när hon plötsligt tittar ner på golvet bredvid mig och säger lite besvärat ”du kanske ska plocka upp den där innan katten börjar leka med den…”. Lite genant ja! Upp med den och smyga tillbaka den (för ”smyga” går ju bra när den ska till dess rätta destination).
Efter det har jag varit noggrann med att ha koll på rondellen men i fredags hände det igen. Jag kom hem efter en härlig lunch hos Frank och en shoppingtur på ICA. När jag ska mata V inser jag att jag saknar en av dom. Gaaaah!!! Jag messar Frank och frågar om hon hittat den men icke. Jag hade på något sätt hoppats att den låg på köksbordet, hon har också bebis och vet hur det är. När hon svarade att den inte var där fasade jag att den låg någonstans på ICAs golv. Just det vore ju inte så hemskt men faktumet att någon ju förmodligen har sett en rondell halvt utstickande från tröjan innan den bestämde sig för att hoppa känns, hmmm, minst sagt olustigt.

Senare på dagen hittade jag en ensam rondell på golvet i hallen, kan ha varit lösningen på mysteriet, jag intalar mig det i alla fall…

Mycket väsen för liten rondell…

20111009-220403.jpg

/Fröken Fanta