Minnernas allé

De flesta har säkert en plats man har så starka känslor för – positiva som negativa- att man inte riktigt vet om man vågar gå dit eller inte. Som små demoner man blir tvungen att konfrontera om man gör det. Idag på min promenad gick jag en liten omväg för att besöka en av de platser som betytt mycket för mig. Det är en otroligt opretentiös plats, vid en sjö, vid en gammal övergiven stenbrygga med en gammal bortglömd eldstad i mitten men ändå en plats som lyckades ge mig en liten gråtklump i halsen nu när jag besökte den 17 år senare…

Här spenderade jag, tillsammans med mina dåvarande bästa vänner, Guss, Klas, Dinge, Andreas och Bengen, nästan varje helg från försommaren ända tills löven var brandfärgade. Vi var 14, 15 och 16 år – ni vet dom där annars rätt besvärliga åren – men där, vid vår stenbrygga var alla bekymmer bortsköljda. Vi kunde sitta i timmar och elda, filosofera, dricka folkisar, grilla korv, bada, diskutera politik (jag var anarkist, Klas var Moderat och sedan var det en salig blandning av centern, sossar och folkpartister vilket är ganska spännande med tanke på att vi var så få som vi var…), lyssna på musik där artisterna spretade lika mycket som vår politiska åskådning, och bara vara vi.

Idag var Stenbryggan (som platsen döptes till fantasifullt nog) väldigt igenvuxet men ändå väldigt bekant. Nästan så att jag blir sugen på att ta dit en gitarr (tillsammans med någon som kan spela gitarr) och nynna på Die Mauer, låtsas att Guss, Klas, Dinge, Andreas och Bengen var med och fortsätta vandra ner för minnernas allé.

20111110-104606.jpg

/Fröken Fanta

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s